Darren Aronofsky hör till de mest uppmärksammade amerikanska regissörerna i dag. Hans förra film, The Wrestler, handlade om den professionelle fribrottaren Randy; den nya, Black Swan, om en ung klassisk dansös, Nina. Avståndet verkar gigantiskt, men så är det nog inte. Båda är beredda att ge precis allt för att bemästra sin kropp, att tänja fysiska gränser och i hård konkurrens ge allt för konsten.

Ett danskompani i New York sätter upp Peter Tjajkovskijs Svansjön. En despotisk koreograf pressar och utmanar Nina att satsa ännu hårdare för att kunna göra den krävande dubbelrollen som den vita och den svarta svanen. Nina kommer allt närmare ett fysiskt – och psykiskt – sammanbrott och berättelsen lämnar emellanåt kontakten med verkligheten. Mardrömslika scener, med otäcka bilder ackompanjerade av ett påträngande ljudmontage, som vi så småningom förstår bara utspelas i Ninas huvud.

Filmens slut kan förbrylla, ”men känns paradoxalt nog fullt logiskt. Det är pampigt, obehagligt, vansinnigt och alldeles underbart.” (Karolina Eriksson, SvD)

Black Swan var mångas favorit inför årets Oscarsgala. Nomineringar för bästa film, bästa regi och ytterligare flera. Det blev i alla fall en Oscar. Natalie Portman fick den för bästa kvinnliga huvudroll.